Har ju tidigare ställt mig frågan och även till Er läsare av Jernsaxen, hur mycket humor kan man väva in i en blogg som handlar om så mycket av det "svåra i livet" som sjukdoms smärta och död?
Fick några mail, men tack och lov ingen som blev upprörd, tvärtom faktiskt, några har skrivit just hur viktig humorn är för dem för att "helt enkelt stå ut" som Karin Erhstedt skriver i ett långt mail till mig, bilderna har jag fått ifrån henne och hon i sin tur har fått dem ifrån en "Bröstcancerkollega" som hon skriver i USA. Jag tycker faktiskt också det är djäkligt kul, så nu har jag använt dem på bägge mina bloggar och självfallet så glömmer jag inte att tala om vad det egentligen gäller. För visst är det dags att "påminna" och "aktualisera" Rosa Bandet igen gå in på http://www.rosabandet.se/
Lite "stökigt här i smärtbrasnchen" idag, så inlägget blir kort, men naggande gott!
Vid datorn som vanligt Peter Olofsson!
Snart sätter den där månaden igång.. den som är bra.. men samtidigt så är den så fruktansvärt jobbig.. mentalt är den det.. det är bra att de tar upp cancer.. bara trist att det inte pratas om cancer de andra månaderna.. för det är oktober och maj som det lyfts fram..
SvaraRaderaOktober är en jobbig månad för oss kvinnor som genomgått bröstcancer.. och jag kan tänka mig att maj är jobbigt för männen.. då det är prostatacancern som står i fokus...
En sak som många tror är att alla pengar som de får in till Rosa bandet går till bröstcancer forskningen... vilket är fel... En del går till just bröstcancern.. på samma sätt som en del går till prostatacancern när det gäller mustasch-kampen.. en del av pengarna går faktiskt till grundläggande cancerforskning.. alltså grunden till varför cancer uppkommer och om det finns något sätt att stoppa den i sin lida...
Kör hårt med bloggen nu...
Kram Pys
Är ny här! Ville bara säga att det där med humorn är nästan viktigast! Humorn och hoppet! Humorn och hoppet brukar jag säga att DET kan dom inte ta ifrån mig. Försvinner humorn och hoppet då finns det inte mycket kvar. Ofta skämtar jag om min "sjukdom", har märkt att det är lättast för folk i min omgivning att hantera den då, men även för mig själv. Det blir liksom inte så allvarligt då, lite av en försvarsmekanism antar jag.
SvaraRaderaMalin